onsdag 21 september 2016

Rexsitsen

Rexstolen, en klassiker som man knappast glömmer om man har sett en, den klassiska barnstolen som många ungar åkt i under 1970-80 talet och fortfarande åker runt i.

En rejäl stol som presenterades 1975 och var en av designklassikerna som lämnade ritbordet hos Carl Arne Breger.

Här ett utdrag en ur reportage med Carl Arne Breger där en mängd av hans föremål bidrar till att vardagen blir så mycket enklare.

Kort sagt jag gillar designen och förmågan att skapa något så enkelt och fulländat helt enligt Carl Arne Bregers filosofi.




Han med hinken


"Han med hinken", Sveriges Mr Plast, gav oss 1950-talets desigikoner, Breger-kannan och den fyrkantiga hinken, men också 1980-talets folktelefon och 2500 andra vardagsdetaljer från småkakor till väghyvlar.
Att resa i bil med Carl-Arne Breger genom hemstaden Malmö är också en resa genom hans verk. 

Breger-saker finns överallt, på alla nivåer, i alla miljöer. I designaffärernas fönster lyser det orange från citruspressen "Duett". Vid ett vägbygge står en vägvält vars chassi ritades av Breger. Vi sveper förbi långtradardörrar av Breger Design och i fickorna ligger ASSA-nycklar som han designat.

Vardagarna är fyllda av Breger-föremål. De flesta tänker vi knappt på, de är bruksting och verktyg som löser sina uppgifter lika anonymt och elegant som det var tänkt. 

 

Plastkaffekoppar, tandborstar, handdukshållare, smöraskar, Big Pack med glass och elskåpet på trottoaren. När vi stannar för rött ljus står en cykel bredvid med barnsadeln "Rex", en av Bregers succéer. På trafikljusets stolpe sitter en papperskorg ritad av honom.

Han trycker på gasen, krafsar ner en skiss på ett handfat som han gjorde för 45 år sen, samtidigt som han drar en skröna om ett annat handfat som Stig Lindberg ritade, men som blev en skvättande katastrof på restaurang Riche. 

Carl-Arne skrockar, pekar på nya hus, muttrar och svänger ut på Skeppsbron där han visar var Breger Design hade sitt stora kontor. "Vi hade nio grabbar anställda...." Själv bodde Carl-Arne med hustrun Bibi Breger i en våning inunder. Nu är kontoret avvecklat och man har flyttat till en bekvämare lägenhet mitt i staden. Men längst ner finns en liten skrubb kvar. Där målar Carl-Arne och planerar en kokbok och en barnbok.

Den 80-årige designkungen låter lusten leda honom och linjerna går tillbaka till ungdomens måleri och de sagor han berättade för döttrarna. Penslarnas rörelse mot vit duk tar oss tillbaka till Stockholm i det sena 1940-talet.

 Efterkrigskvällarna glimmade sagolikt med biopalatsens neonkonst och affischer med sköna stjärnor och bistra män och där satt den unge eleven från Konstfacks dekorationsmålningslinje, Carl-Arne Breger, och målade reklambilder åt Svensk Filmindustri. Han målade jättekvinnor som hängdes utanpå biograferna, han färgsatte biografer, bland andra Skandia och Röda Kvarn.

Carl-Arne hade träffat textilaren Bibi Rösell på skolan, "den stora äktenskapsbyrån" och paret arbetade nu ihop i ett vitt spektra av dekorationsjobb och inredningsuppdrag för sjukhus, bostadsområden och en teater i Norrköping. De fick sitt första barn, Lotta.

Några år in på 1950-talet fick Carl-Arne Breger ett tips om att Gustavsberg sökte begåvningar. Det räckte med ett samtal med Stig Lindberg för att Carl-Arne skulle få jobb som mönstertecknare hösten 1953. 

Några dagar senare bad han att Bibi också skulle få börja. "Hon är mycket duktigare än jag." Lindberg anställde också henne och radarparet "The Two Bregers" blev en viktig del av den andra generationen av konstnärer och formgivare på porslinsfabriken.

Stig Lindberg satte sprätt på KF:s resurser och anställde en handfull unga begåvningar, Lisa Larson, Britt-Louise Sundell, Eje Öberg (sonson till Arabias stora namn Thure Öberg) och Gabrielle Citron-Tengborg. Nu stod fabriken konstnärligt rustad för högkonjunkturens smak och köplusta.

Carl-Arne Breger tröttnade snabbt på att pilla med mönster och flyttade till "de stora grabbarna på den tunga sidan", till sanitetsporslinet, toaletterna, handfaten och badkaren, produkter som gav ekonomisk skjuts åt porslinsfabriken. 

Han formgav bland annat handfatet "525", som blev en sådan succé 1955 att man tvingades lägga ut en del av tillverkningen till Skottland. Under ett par år kom de ankarprydda handfaten i tiotusental med skepp till bryggan i Gustavsberg.

På plastfabriken kom Breger att skapa sina mest kända föremål. Till skillnad från tidigare plastformgivning som försökte efterlikna porslin, utgick Breger från plastens egna materialregler och svårigheter. 

Genom ett nära samarbete med hantverkare och konstruktörer kom han fram till ett formspråk anpassat för smidig och hållbar massproduktion.

Hans första produkt var kaffekoppen "Bibo" (Latin för "Jag dricker") 1954, med brickor och koppar i svart och rött med olivgröna skålar till. Den fyrkantiga hinken från 1955 är skapad för plast utan att kopiera äldre plåthinkar. 

Hörnen var bra att hälla ur och fyrkantsformen var bekväm att bära. Trots motstånd på företaget blev det en outslitlig, tidlös hink som fick pris som "1950-talets bästa plastprodukt, alla kategorier" och som säljs ännu idag.

På fabriken kallades Carl-Arne nu för "Han med hinken". En annan formikon är citruspressen "Duett" (1956), apelsinjuicefärgad och funktionellt skön i perfekt balans mellan ergonomi och karaktär. Sällan har ett 1950-talsföremål förblivit så tidlöst och modernt. Museum Of Modern Art köpte in ett exemlar.

1957 började Breger rita på en smal vattenkanna, inspirerad av en brännvinsflaska som hans mamma på gammalt vis hade stående bakom gardinen i sitt fönster. 

Utvecklingsarbetet tog 18 månader och vattenkannan fick sju olika utseenden innan man tillsist var nöjda. 

1959 kunde Gustavsberg stolt presentera vattenkannan som i rött, svart och grått blev fabrikens spjutspetsdesign.

Breger-kannan lades dock ner bara efter något års tillverkning på grund av att farliga gaser frigjordes när man limmade ihop kannans bägge plasthalvor. Men den radikala tingesten hann ändå etablera sig i samtidens medvetande ("den är ny i formen, den är kul" - DN, 17/2-59) och har med tiden blivit en av de tydligaste symbolskulpturerna för 1950-talets svenska form.

Vattenkannan var Carl-Arne Bregers sista jobb som anställd på Gustavsberg. 1957-59 arbetade han som kontorschef på Bernadotte & Bjørns stockholmskontor, men startade så den egna firman Breger Design AB, med kontor på Styrmansgatan 7. 

De första jobben var oglamorösa saker som dörrvred och skyltar i plast för Vadstena Plastfabrik och dammsugare för Hugin.

En av Bregers speciella insatser under de tidiga åren var hans ändlösa slitande med företagsbesök, där han personligen dök upp på fabrikerna och berättade om design. 

Han gjorde ofta flera besök varje dag. Slitet gav många uppdrag och spred medvetandet om formens stora betydelse för försäljningen.

1962 ritade Breger för Husqvarna Borstfabrik termosen "Signatur" som blev hela svenska folkets "TV-kanna" när man upptäckte att Melitta-filtren kunde ställs direkt på termosen. 

 En lyxmodell med 24-karats förgylld plast såldes på NK för hundra kronor, motsvarade nästan tusen kronor idag.

I början av 1960-talet flyttade familjen Breger ner till Malmö, där ännu ett kontor öppnades. 

Under decennierna skulle Breger Design formge tusentals föremål från de mest anonyma betongkrokar till den kända barnstolen "Rex", lanserad 1976 och en miljonsäljare sedan dess. Stolens originalfärg var orange och Breger stod på sitt lantställe och modellerade den skulpturala, skyddande formen av hönsnät och gips.

Carl-Arne Bregers design har sina fixstjärnor, han har fem grejor på MOMA, men mellan dem finns ett Breger-rike av bruksting som få skulle känna igen. 

Vem bryr sig om en spridarvagn, en konservöppnare, tvålautomater, badborstar eller ett våffeljärn, allihop utan någon tydlig bregersk linje.

Han har kallat sig själv "Det allmängiltigas mästare" och förunderligt många saker av Carl-Arne Breger blev anonyma, men vinstgivande. Hans garnmatare för IRO (1991) var en väldig framgång och arbetar nu i textilfabriker över hela världen, en hemlig triumf för Breger.

Tillsammans med dottern Hanna pysslar han nu lite med förnyelse av garnmataren, ett av Breger Designs få aktiva uppdrag idag. "När man blir äldre kan det bli bra grejor, men det kan lika gärna bli otyg", säger han. 

Till och med när Breger-saker är obekvämt stillösa, som en gustavianskt inspirerad tennljussstake för Haga Mässing, smyger sig insikten på att Breger ändå har lyckats. 

Ljusstaken kommer aldrig att bli någon designikon, men den sålde i en tid då även IKEA flirtade med gustaviansk stil.

På 1970-talet, då hantverk och gröna vågen vaknade var Breger utskälld och anklagades för "redesign", anonymitet och kommersiellt tänkande. 

Vid den tiden ritade han gjutjärnsgrejor för Skeppshult och en rustik ljusstake för Edsbyn och den hemslöjdsaktiga stilen är långt från den välkända, snitsiga Breger-formen från 1950-talet, men det rustika låg i tiden och Breger följde uttrycken.

Men när han var som bäst var han en mästare på att ligga lite före smakens önskningar och presentera ögonbrynshöjande design som kändes ny och fräck. 

Nytänkandet ledde till Diavox-telefonen 1975, Bregers kanske svåraste uppdrag, men ocksåden produkt han är mest stolt över. Televerket och LM Ericsson utlyste en tävling och Breger Design vann med ett förslag som inte alls höll sig till de tekniska förutsättningarna.

"Men den var annorlunda", säger Breger idag och berättar att man fick arbeta med telefonen i två år efter tävlingen. Men ursprungsvisionen låg fast: att göra radikal, egen design, precis som vattenkannan för länge sedan. 

 Diavoxen med sin lätta lur och sofistikerade linjer blev en braksuccé när den introducerades och kallades med tiden "1980-talets telefon". Idag, i mobiltelefoneran överlever Diavoxerna på kontor och loppisar, lika snygga, men i skuggan av ny design.

Bara ibland slog Bregers nytänkande fel. Hans likkista i enkel vit furu floppade. "Folk tyckte den var för enkel". 

 

Vår sista möbel ska fortfarande vara prålig. Idag hyllas Bregers futuristiska mikrovågsugn från 1960-talet, trots att den sedan länge är en utdöd produkt. 

Om hans papperskorgar och cykelhjälmar sägs nästan inget alls. Eftervärlden bestämmer med backspegeln vad som ska kallas design och förbli snyggt och åtråvärt.

Formgivaren har en annan uppgift, att avläsa tidens önskemål och forma dem till något säljande. Det har har varit en av Carl-Arne Bregers starka sidor. "Tack så mycket, brukar jag säga", skrattar han bakom ratten när vi passerar ännu en cykel med "Rex"-sadeln därbak. 

Varje såld stol ger honom nästan fyra kronor i royalty. Sitsen har sålt bra sedan 1976.

(PE 2003)




söndag 18 september 2016

Hornimans tea

Minns ni att det har varit på tapeten innan?

http://nostalgimacken.blogspot.se/2013/12/hornimans-tea.html

Ja då var det plåtburkarna som var i fokus men igår sprang jag på en pappersförpackning modell större, närmare bestämt 5 kilo!

Nu återstår det att få den daterad.....för visst är den charmig och papper brukar ju inte överleva om det inte funnits med lite tur och en torr miljö att vistas i men här har verkligen allt fungerat.



lördag 17 september 2016

Tingsryds marknad

Ett strålande väder, perfekt att färdas i lugn takt till marknaden. Parkeringen hade på klassiskt vis delats upp i besökare (betalande) och "finbils" parkering där entrén var gratis.

Skogsmulle blev direkt avvisad till besöksparkeringen, han var tydligen inte fin nog, trots att det på finbilsparkeringen fanns både det ena och det andra och det var ingen utrymmesbrist.

Efter en snabb koll visade sig att Skogsmulle som fick stå bland vanliga bilar var den enda Volvo 244:an från 1975 för övrigt den enda 244 originalbil förutom en 242 från 1975 fick komma in.

Men, men marknaden var smockfull med prylar och finaste bilen på finbilsparkeringen var faktiskt denna.


Här är två exempel på bilar som stod på besöksparkeringen som borde stått på finbilsparkeringen...när såg du en rostfri Opel rekord senast?

Härliga representanter från ett förflutet av vardagsslit.

Mulle gick som ett lok hela rundan och trivdes som bäst ute på landsvägen med tallar och granskog utefter vägen och han tittade väldigt förvånat och lite misstänksamt på odjuret i Ryd.....han tyckte nog att den såg lite otäck ut, Mockis hade istället tagit fram kastspöt och fångat den.

En bra dag är över och tre instruktionsböcker till Volvo/Scania lastbilar fick följa med hem.


För visst är det så att även "vanliga" bilar borde få tillgång till dom lite finare träffarna och när man sen tänker på att Skogsmulle faktiskt hamnade på podiet på Classic i Ronneby ett år så kan man undra om ordet finbil inte är en smula felvisande för ett antal av jänkebilarna var inte mycket bättre än 244:an

 

onsdag 14 september 2016

Släktträff

Idag träffades Skogsmulle och Loranga.....och dom såg ut att trivas rätt bra, när såg du två 1975:or senast?=)






tisdag 13 september 2016

Skogsmulle i staun

Ja..... han trivs sådär kan man säga, Moccis trivs ju som fisken i vattnet i stadstrafiken, Mulle däremot tyckte inte riktigt att stadstrafiken tilltalade honom men han spann förnöjt när farten var låg.

Mulle letade upp skogen till slut och kunde andas ut en stund innan han skulle parkeras på Friskis & Svettis där husse skulle rastas....typ...

En lyckad dag för team BeePee jodå nu innehar Mulle huvudrollen i teamet...Moccis och Loranga är ju mera åt bensinbolagen Fina och Esso men är med i team BeePee som stöd.



lördag 10 september 2016

Dörr

Telefonkioskens dörr sitter på plats och stänger sig i maklig takt då dörrstängaren bestämmer hastigheten med ett bestämt men vänligt motstånd.


 


torsdag 8 september 2016

Vad läser du?

Den frågan har man fått några gånger och noveller, romaner, skönlitteratur passerar omärkta serietidningar har faktiskt öppnats....men när en instruktionsbok till ett intressant fordon kommer i vägen kan jag inte låta bli att bänka mig, speciellt gamla böcker där allt är utförligt beskrivet så till den minsta grad att till och med mekanikern tidpunkt för kaffepaus finns med.

Moderna instruktionsböcker inleds med...kontakta verkstaden.......iskallt...nä tacka vet jag inledningar som:  

Denna bok omfattar beskrivning och reparationsanvisningar för....ja ni fattar och jag nördar ner mig i ytterligare en bok.

Lastterrängbil 912 till exempel 183 sidor tjock som en "riktig" bok men väldigt mycket intressantare och sånt läser jag helt enkelt.

Om man sen får användning av böckerna i framtiden så är det ju ett plus i kanten.





 

söndag 4 september 2016

Bagageloppis med tvist

Vi åkte till Nybro i Loranga på bakluckeloppis för en dag i letandets tecken och vi blev lite förvånade när vi hittade en annan Volvo 244 men från 1978, precis samma årsmodell som Blå Mocca. 


 


lördag 3 september 2016

Sveriges kulturarv i bilform

När man tittar på den populära sidan Garaget.org, slötittar på Blocket en stund eller studerar fordonsparken vid den lokala korvmojen kan man inte låta bli att förfäras

Nu kan man i sitt stilla sinne ägna sig åt att undra hur många Volvo 240 av årsmodell 1975 det finns kvar i detta avlånga land.

Ja bilregistret kan säkert ge svar på detta men då ska man sålla bort alla ombyggda bilar med kjolpaket...Recarostolar....och framförallt där motor och växellåda slitits ur till förmån för B23....eller BMWmotor samt V8:a.

 

Visst på detta sätt lever bilarna vidare men till vilket pris...hur många originalbilar finns på vägarna.

Årsmodell 1975 har blivit lovligt byte där varenda objekt ska letas upp och slaktas.....och allt beroende på avgaskraven som kom 1976 men tro nu inte att dessa senare årsmodeller klarar sig för 1976-77-78 blir ungdomsbilar till höger och vänster eller i värsta fall så hamnar fina exemplar på folkracebanorna.

För man har allt hört ett och annat att objekt varit för rostiga för att användas...det vad väl därför som folkrace skapades?

Vi har iallafall två stycken och där stoltserar en B21:a och en B20 i kusinens bil.

 

Kalla oss nostalgiker...Stofiler..bakåtsträvare men visst vore det värt en hel del om folk kunde inse att sjuttiotals Volvo 240 modellerna bör bevaras och inte förfaras.

Detta kan ju faktiskt gälla Amazoner, 140 modellen eller varför inte just 240 modellen som idag är en bristvara i originalutförande, för när allt kommer omkring så är inte en Volvo B20 eller en B21:a någon motor att skämmas för och man kan ju sätta dubbla förgasare på en B20 utan att göra ingrepp på karossen....sätta i miniratt eller varför inte hönstrappan i bakrutan, små ingrepp som kan återställas 

 

Med vänliga hälsningar

David & Maja

Bergkvara

På annons fanns denna Volvo 242:a från 1975....motorn var en B20 och skulle bytas till B23....allt för att "förbättra" på ett rätt ointressant sätt för det är ju som originalbil bilen blir intressant med en historik och teknikbakgrund.


 

fredag 2 september 2016

Loranga på läkarkontroll

Det gick nästan.....lite bromsproblem, men som sagt man ska ju börja någonstans och ingen besiktningsrost att banka hål på.

Loranga blev invinkad i lastbilshallen men tog det hela med ro i sinnet för någon lastbil är han då rakt inte...och smeknamnet traktor passar liksom inte för B20 motorn som spann enligt konstens alla regler.

Det kan berott på lackeringen....men också på att den blåa Mocca gjort sig känd på just den stationen.

Newtons lag om snabbast i rödlyserna innehar dock Blå Mocca...........trots ivriga försök av Loranga att hiva sig före alla moderna bilar=)

Att Loranga sedan "gjorde" Kalmars gator lite gladare och lyste upp tillvaron för allt och alla gjorde ju inte saken sämre.

Men vem bryr sig om ett par tvåor när solen skiner och framförallt nu kan ägaren ut och åka i helgen och jag sitter bredvid och åker med ett leende i sinnet.






 

torsdag 1 september 2016

De tre musketörerna

Visst är det lite lyxigt, tre sjuttiotals Volvo 240 på gården och Loranga den oranga ska besiktigas i morgon och återvända till sin ägare efter detta.

Blå Mocca, Skogsmulle och Loranga har verkligen skapat ett blickfång när man passerar tomten.

 

måndag 29 augusti 2016

Sikta på trädtopparna....

Så når du över häcken...ja lite så var det när Skogsmulle fick för sig att infinna sig på besiktningen i dag....man vet ju aldrig, det kan ju faktiskt blir ett rätt otäckt besök med gnissel, klagande och hammare som slår på allt som ej är glas eller gummi.

Men det gick faktiskt över förväntan, ja tre tvåor..bromsljusen la av......någon kabel som ligger emot..och puff så gick säkringen....anliggning höger frambroms och ingen bromsverkan höger bak....

Ja inget att gråta blod över, Skogsmulle såg rätt nöjd ut och man kände faktiskt inte av anliggningen eller bristen på broms...Volvobilar är rätt tåliga saker, speciellt denna bil är från mörkaste Småland.

Det var värt ett försök att åka till bilprovningen och nu får man ju se till att bilen både bromsar och talar om när den bromsar...sen är allt frid och fröjd.

Man får inte ha för stora krav då Mulle inte varit på hälsokontroll sen 2013.